Vem är jag?


Ta ett kort på mig? Javisst! Blir det bra så här?

Hej! Jag heter Bamse och är född den 6 augusti 2000. Jag är ett ståtligt exemplar av rasen schäfer som du kanske redan har sett.

Jag kom till min matte Petra och min husse Pontus i april 2001. Före det var jag hos en familj i Nyköping som hade räddat mig från några människor som inte visste riktigt hur man tog hand om en hund. Jag kommer egentligen från Norrköping där jag föddes på ett säteri. Min mamma bor kvar där. Min familj i Nyköping hade redan en liten tik som jag busade väldigt mycket med. För hennes skull och min egen, familjen hade inte så mycket tid att aktivera mig, så letade de efter ett nytt hem till mig. Matte och Husse hade satt ut en annons att de sökte en hund att ta hand om, och på den vägen är det. Matte, Husse och mattes pappa satte sig i bilen och åkte 28 mil för att hämta mig. När vi åkte hemåt mot mitt nya hem så var det tredje gången i mitt liv som jag åkte bil. Men det gick bra eftersom de hade en rymlig Volvo som jag kunde sträcka ut mig i därbak.

Jag gillade mitt nya hem och alla som ville gosa med mig. Första veckan bodde vi hos mattes föräldrar i Falun, eftersom de har en stor villa som jag kunde röra mig ganska fritt i. Ifall jag skulle må dåligt och så så kunde jag springa ut på gräsmattan direkt. Efter en vecka åkte jag, matte och husse hem till vår lägenhet i Gävle där vi bodde till november 2002. Jag trivs jättebra i Falun där vi nu bor. Med skogen runt knuten på huset och med en balkong med jättebra utsikt där jag ligger och kikar ut över mitt revir. Det finns några griniga hundar på vårt område men jag vet ju att jag är störst och bäst. Jag var nämligen, vid 9 månaders ålder redan 68 cm i mankhöjd och vägde ca 45 kg. Vid ungefär 2 års ålder var jag 71 cm och har inte växt så mycket sen dess. Matte och husse bantade ner mig några överflödiga kilon när jag kom till dem, och nu är jag pigg och glad och smidig. Fast jag hade ju lite problem med kroppen eftersom jag faktiskt fortfarande var valp ett bra tag.

Även om ingen trodde mig när de träffade mig. De trodde jag var en vuxen hund.


Min familj och mina vänner säger (kortfattat) att jag är en busig, glad och nyfiken "liten" knähund som JÄMT ska vara med och kolla vad man gör för något. Det kan ju vara nåt gott de håller på med. Jag är samtidigt en väldigt stabil hund, enligt experter, som inte blir rädd för särskilt mycket. DET ni!!! Så fort någon sätter sig på golvet lägger jag mig i knä på dem. Om de nu klagar på att deras knän somnar så bryr jag mig inte det minsta om det. Jag ligger ju fortfarande skönt för det. Jag är en riktig knähund. :-)


Är jag inte söt då?